Frihetstiden

Perioden 1718-1772 i svensk historia brukar kallas frihetstiden. Ordet frihet syftar i detta sammanhang på frihet från kungligt envälde. För vanligt folk märktes knappast någon större skillnad, förutom att man slapp de stora mödor, som det långa kriget inneburit.

Sedan den barnlöse Karl XII stupat i Fredrikshald 1718 fanns ingen självklar efterträdare, men i januari året därpå utsågs hans yngre syster Ulrika Eleonora till regent. Redan efter ett år abdikerade hon emellertid i sin tur till förmån för sin make Fredrik I. Kungamaktens svaghet gjorde det möjligt för riksdagen, de fyra ständerna, att kraftigt förminska regentens makt. Kungen fick t.ex. inte resa utomlands utan ständernas medgivande.

Sveriges regering under frihetstiden kallades för rådet, vilket var ansvarigt inför riksdagen. Här var förvisso kungen ordförande, men han saknade egen majoritet. Minst lika stor betydelse hade kanslipresidenten, motsvarigheten till dagens statsminister, som var den ledande bland de övriga rådsherrarna.

Man brukar med viss rätt säga att det moderna svenska partiväsendet tog form under frihetstiden. Två partier, hattar och mössor, konkurrerade om makten. Inledningsvis styrde mössorna under ledning av kanslipresidenten Arvid Horn, men 1738 kom hattarna till makten. Hattarna – som var för en mer offensiv utrikespolitik gentemot Ryssland, och en starkt merkantilistiskt berörd ekonomisk politik – behöll makten ända till 1765. I slutet av frihetstiden skedde maktskiftena oftare.

Inledningsvis accepterade kungamakten sin underordnade roll, men 1756 försökte den nye kungen Adolf Fredrik och hans drottning Lovisa Ulrika genomföra en statskupp, som dock misslyckades. Sju kuppmakare avrättades och kungamaktens inflytande reducerades ytterligare.

Adolf Fredrik fick acceptera att ständerna använde en namnstämpel med hans namnteckning för att skriva under dokument, så liten auktoritet hade han.

Adolf Fredriks namnteckning.

De hårdnande partistriderna i slutet av 1760-talet medförde dock att allt fler återigen satte sitt hopp till monarken som en enande kraft. Efter några månaders planering, lyckades den nye kungen Gustav III, med en oblodig statsvälvning som innebar slutet för frihetstiden. Året var 1772. I den kungliga propagandan anklagades partiväsendet för att splittra nationen och för att inte lyckas hantera missväxten och hungersnöden. Därmed inleddes ett nytt skede i den svenska historien, den gustavianska tiden. Debattklimatet blev nu annorlunda, den tryckfrihetsförordning som införts 1766 begränsades, och den svenska naturvetenskapen som blomstrat under frihetstiden gick nu tillbaka.

Eftervärldens bild av frihetstiden har inte varit klar. Vissa, särskilt äldre, bedömare har framhållit att partistriderna splittrade landet, samt att partierna misslyckades med att komma tillrätta med landets problem. Andra har hävdat att den form av parlamentarism som då fanns var en föregångare till den moderna svenska demokratin.