Arvid Horn

Arvid Horn föddes 6 april, 1664 och dog 18 april, 1742. Han utnämndes till kaptenlöjtnant vad drabanterna 1669 och kom därigenom i kontakt med den unge Karl XII.
Han följde sedan kungen som generalmajor och framgångsrik chef för drabanterna under stora nordiska krigets första år. Som diplomat utmärkte sig Horn i samband med att August II 1704 avsattes som kung och när freden med Polen slöts 1705.

Åren 1706-09 tjänstgjorde Horn som kungligt råd i Kanslikollegium. Han blev 1709 kanslipresident, vilket bl.a. innebar att han blev riksrådets ledare. Horn försökte förmå Storbritannien att undsätta Sverige, vilkets östra delar låg blottade för ryssarna. Den brittiska politiken gick tvärt emot med vad Karl XII önskade, och Horn avstängdas 1713 i praktiken från all befattning med utrikesfrågorna. Efter Karl XII:s död 1718 plockade Horn personligen ledamöterna i den kommission som utsågs att leda processen mot Georg Heinrich von Görtz ( som var en tysk statsman i svensk tjänst.)

Arvid Horn 1664-1742.

Efter en konflikt med Ulrika Eleonora avgick Horn 1719 från kanslipresidentposten men återkom redan 1720 och satt kvar ända fram till 1738. Han framstod under denna tid som en stark regeringschef i ett starkt råd. Han valdes även som lantmarskalk 1720, 1726 och 1731. Som skicklig realpolitiker drev Arvid Horn en försiktig balanserad utrikespolitik. I strid med det holsteinska partiet lyckades han 1727 genomföra Sveriges anslutning till den hannoverska alliansen. Inrikespolitiken vinnlade han sig om sparsamhet och intog en positiv hållning till de stora jordägarintressena. Han avgick under stora hedersbetygelser och fick behålla riksrådstiteln och samtliga löneförmåner.